Så, ett år har passerat och jag måste erkänna att jag klarar mig bättre än aldrig förr. Tänka sig att lillan växte upp tillsist, och vem hade kunnat tänka sig att jag var den som skulle slå mig till ro på andra sidan Atlanten? Det ligger klart i familjen att ta sig långt bort från lilla Halmstad, vilken man i och för sig skulle kunna ifråga sätta i sig självt. Men här sitter jag, ett år rikare på liv. Ett år starkare på medvetenhet. Och ett liv med så mycket mer blomster. Jag skulle vilja påpeka att det varit ett ack händelserikt år, likväl på gott som på ont. Men än är jag inte klar med min stora kärlek, än släpper jag inte mitt Amerika, mina drömmar, min inställning och mina mål. Hurra, Hurra!
Kärlek från, MA